13 april 2014

Race report TEC 50 miles 2014

Täby Extreme Challange. TEC 50 miles. Jag var anmäld förra året, men lämnade återbud. I år har jag ingen ursäkt att inte komma till start. Sedan är det bara att sätta en fot framför den andra...

En fot framför den andra

Målsättningar
Min övergripande målsättning var att komma i mål efter 50 miles och fortfarande känna mig relativt fräsch. Tillräckligt fräsch för att kunna bege mig ut på ytterligare ett varv, eller kanske två.

Mitt ultra-självförtroende är lite naggat i kanten. Det har inte blivit så mycket träning som jag hade behövt, och foten har inte heller blivit bättre. Så det var viktigt inför resten av tävlingarna i år att jag under TEC fick bevisa för mig själv att jag kan springa ultradistanser över 5 mil, och kanske till och med få passera 100 km-gränsen.

Ett steg i taget

Jag ville absolut inte se TEC som en tävling där jag måste prestera. Det skulle vara träning under mer organiserade förhållanden. Jag hade bett Jan-Erik, som skulle vara funktionär, att inte peppa mig för mycket, utan snarare bromsa mig och uppmana mig att stanna till och äta, stretcha regelbundet och inte glömma att gå i backarna. På så sätt skulle jag ju inte själv behöva "hitta på ursäkter" för att vidta de åtgärder som jag vet gör att kroppen håller längre. Och skulle jag se fräsch ut när jag gick i mål skulle han få lov att anmäla mig till 100 miles och jaga ut mig på ytterligare varv.

 


Förberedelser
Efter att ha läst inlägg lite här och var om hur övriga deltagare förberedde sig blev jag lite smått förbryllad. Borde jag också förbereda mig lite och skriva listor? Borde jag vara nervös? Borde jag koka rune-kakor och portionspacka pulver och annan energi? Äh, det löser sig nog.

Själv var jag ute på övning VIKING i 10 dagar fram till torsdagen. Inte så mycket fysisk ansträngning, men hjärnan har jobbat hårt och det har blivit dåligt med sömn pga snarkare på logementet...

Visst tänkte jag på loppet till och från. Under någon morgonjogg funderade jag igenom hur jag skulle lägga upp lopppet, vilket var att först springa 4 varv, sedan fyra varv till, och sedan ta ett varv i taget. Min plan var att inte ha någon plan. Det har blivit alldeles för dåligt med träningen i år för att kunna ta TEC som något annat än ett bra träningspass med god tillgång på mat.

Här fanns det gott om mat

På fredagen var det dags att göra de praktiska förberedelserna. Särskilt mycket mat tänkte jag inte släpa med mig. Det skulle nog finnas tillräckligt att plocka från det stora TEC-bordet, och Jan-Erik hade lovat att se till att jag inte blev utan.

Välja skor blev det svåraste. Underlaget skulle vara mestadels grusväg, lite asfalt och ca en tredjedel stig. Även om det var torrt vid start skulle det nog bli lerigt under natten.


Sedan var det ju lite obligatorisk utrustning som pannlampor, reflexer, telefon. Och kamera så klart. Allteftersom jag kom på saker att ta med så slängde jag det i högen på golvet. Högen bara växte och växte...

Målbilden... Men detta var inte målet, utan bara 5 km-passeringen

Sov gott och vaknade pigg och lugn. Inga drömmar om TEC. Solen sken och några stadsfåglar kvittrade i björken utanför.

Lördagsmorgonen inleddes med en lång dusch. Fötterna hade jag redan tagit hand om kvällen innan; skrubbat, klippt, filat, smörjt. Frukosten bestod av en kopp kaffe med kokosolja, och sedan blodpudding med lingonsylt. Läste Karin Boyes dikt "Ja visst gör det ont". Den stämde så väl in på det jag trodde att jag har framför mig.

Loppet

Jag var på plats ca 1 timme före start. Jan-Erik hade "bokat" en plats inne i tältet för mina grejer, men tyvärr på 100-miles sidan. Dock hade jag tur att Mia, som skulle springa 100 miles, hade satt sina grejer på 50-milesbordet, och flyttade dem.

Bästaste Maria som överlägset vann damklassen av 100 miles på ny rekordtid 16.44. Awesome!

Hämtade nummerlappen, hälsade på Reima och Peter Eriksson, hälsade på Maria Jansson och en massa andra kända ansikten. Jan-Erik hade varit ute och sprungit rundan och meddelade att den var fin och bara lite blöt på några ställen. Solen sken och allt var upplagt för en fin dag.

Start i solsken

Och så 10:00 gick starten. Jag hade ställt mig långt bak så det var inga tjurrusningar direkt. Lufsade på i behagligt tempo. Benen  var pigga. Hade sällskap med Mia W fram tills skogspartierna började. Jag märkte att jag hade lite svårt att prata obehindrat. Pulsen och flåset låg alldeles för högt. Benen ville springa, men hjärta och lungor hängde inte med så att säga.

Lättsprunget

Två järnvägsövergångar där det gällde att ha huvudet med sig.

Det är faktiskt Sten på bilden

Rundan, som var ca 10 km lång, gick inledningsvis längs cykelbanor, grusade promenadstigar och lite på lätt trafikerade vägar. Inte särskilt kuperat, men tittade man noga kunde man hitta några backar att gå i. Efter ca 7 km bar det av in i skogen med blandat off-trail, trail och motionsspår. En ganska trevlig runda, även om jag hade föredragit mer skogslöpning.

Efter ca 4 km

Fina, torra motionsspår

Så fort jag kom in i skogen blev benen ännu piggare. Stigen var ingen stig (ännu) utan bara snitsling in mellan träden på många ställen. Jag hade startat med Altra Olympus på fötterna vilka var riktigt sköna. Dock lite höga för att vara riktigt bra i terräng. Ändå sprang jag i kapp och om löpare inne i skogen. Det är detta som är mitt element.

Blåsippor

Första varvet gick ganska snabbt; ca 1.09. Ett snabbt stopp i tältet för att ta en liten smörgås, och sedan i väg igen. Andra varvet gick också lätt. Jag gick i några av backarna, men i skogen sprang jag fortfarande i fatt löpare. Varvet gick på strax över 1:10, vilket fortfarande var lite för snabbt.

In i skogen

På tredje varvet började det bli jobbigt. Jag försökte hålla ner farten för att lite flåsa så mycket, men jag hade svårt att hitta mitt lågpulstempo. Insåg att det var längesedan jag tränat riktiga lågpulspass. Att springa långpass i terräng är inte riktigt samma sak. Varvet gick på ca 1:24.

Över stock och sten

Fjärde varvet var riktigt tungt, trots att jag började det med att äta en portion potatismos och köttbullar. Jag bestämde mig för att stanna till varje varv för att stretcha. Foten gjorde ont, men det var fortfarande kontrollerbart. Benen var pigga, men resten av kroppen var inte alls med på noterna. Jag började få tankar som att jag aldrig mer ville springa igen efter detta loppet. Men jag fick inga tankar att jag ville bryta. Funderade på om det gick tungt för att jag inte ätit så mycket snabba kolhydrater? Varvet gick på strax över 1:30.

Till en början var stigen knappt skönjbar, men på sjätte varvet så...

Bestämde mig för att byta skor eftersom jag började känna lite skav på några tår. Nu fick Skechers Ultra börja jobba, och de gjorde ett bra jobb resen av loppet. Jag fick också öppna paketet jag fått av Jan-Erik. I det låg en tub Sportslick och två energi/koffein-shots! Perfekt! En svalde jag direkt. Blandade också en flaska med BCAA och maltodextrin.

Varvningstältet

Under femte varvet var jag pigg och glad igen och kunde njuta av löpningen. Solen sken fortfarande. Varvet gick långsammare, eftersom jag lagt tid på att byta skor mm.

Under femte varvet var jag pigg och glad

Även när jag gick ut på sjätte varvet kände jag mig pigg. Reciterade Karin Boyes "Javisst gör det ont" för en intet ont anande löpare. Hade sällskap med en dansk löpare ett tag. Men mot slutet av varvet började jag känna mig trött och sliten igen. När jag kom in för varvning orkade jag inte längre skämta och skratta längre. Började känna att hjärnan inte riktigt fungerade som den skulle längre. Jan-Erik uppmanade mig att ta det lugnt och att jag inte hade någon brådska. Den omvända psykologin fungerade perfekt för jag jagade vidare.

En ny stig har skapats

De som bodde längs varvet stod ute och hejade. Flera hade ställt upp bord och serverade vätska och godis. En kille hade våfflor och fläderblomssaft att erbjuda. Ett ungdomsgäng grillade och spelade kubb. När mörkret föll ställde de ut marshaller längs spåret. Så himla kul!

Transportsträcka mellan de två skogspartierna

Lättsprungen stig

Eftersom benen fortfarande var pigga så försökte jag springa så mycket jag orkade på det sjunde varvet. Jag hade ju tidigt haft tankar på att fortsätta två varv efter målgång för att få ihop 100 km, och under detta varvet tänkte jag mycket på det. Jag kände att om jag skulle fortsätta så skulle det bli gåendes, för kroppen började bli allt tröttare nu. Så jag bestämde mig för att inte försöka nå 100 km. Jag ville gå i mål, vinna mina 50 miles, och vara nöjd och stolt över det. Vid varvning meddelade jag mitt beslut för Jan-Erik. Han var klok att inte argumentera emot mig.

På sjunde varvet började det gå tungt på riktigt

Stigar att längta efter

Sista varvet. Det började mörkna och pannlampan satt på huvudet. Jag hade bestämt mig för att njuta av detta varvet. Jag visste att jag hade möjlighet att gå i mål på under 12 timmar om jag höll ihop det, men kroppen var riktigt trött nu. Jag bestämde mig för att inte titta på klockan under varvet för att slippa känna mig jagad. Jag sprang större delen av varvet ensam i mörkret. Jag trivs med det. Jag lät benen fortsätta springa där det var platt.

På väg ut på sista varvet. Pannlampa och reflexväst på.

Inne i skogen gick jag mestadels. Vågade inte riktigt lita på att jag lyfte fötterna längre. Det hade börjat regna lite. Skogen doftade gott. Jag var trött och sömnig. Önskade att jag hade ett tält som jag kunde slå upp och lägga mig i och njuta. Men jag manade benen att fortsätta. Mötte en del supportrar och sprang och hejade i skogen. Kul!

De sista varven vågade jag inte längre springa i skogen, förutom på fina stigar som denna.

När jag för sista gången svängde upp på motionsspåret, och kunde skymta målet bakom lekplatsen, fylldes jag av lycka. Jag skulle klara det! Med armarna sträckta mot skyn och till publikens jubel passerade jag mållinjen. Jan-Erik kom och kramade om mig. Jag tittade på klockan och såg att den visade 21.53. Jag hade klarat att ta mig under 12 timmar!!!

Trött, men lycklig

Efter loppet
Jag har nog aldrig varit så trött under eller efter ett lopp. Benen var ordentligt trötta efteråt och jag satt en lång stund på en bänk innan jag orkade göra någonting över huvudtaget. Smålipade lite av trötthet och stolthet. Jag hade klarat det. Jag var inte sugen på något att äta, utan bestämde mig för att försöka ta mig till duschen. Stod länge och tittade på min packning och förstod inte riktigt hur jag skulle få med mig den bort till duscharna. Tillslut kom Jan-Erik och sa att jag bara skulle ta med med det jag behövde för att duscha. Resten kunde stå kvar på bordet. Det är otroligt hur dum hjärnan blir efter lite löpning... Det går att skratta åt det nu efteråt.

Så här kändes hjärnan... Förresten, var det bara jag som såg en vit ren i skogen???

Inne i omklädningsrummet stretchade jag lite innan jag lyckades få av mig kläderna och ställa mig i duschen. Bastun var igång så jag gick in dit för att torka mig. Funderade på att sätta mig på den översta bänken, men förstod inte riktigt hur jag skulle orka ta mig dit, eller ner igen, så jag satte mig längst ner. Åh, vad skönt det var! Kunde somnat där inne.

Hur jag fick på mig kläderna igen vet jag inte riktigt, men efter ett ta var jag ute i tältet igen och packade iordning min väska. Gick bort till matbordet och fick en pizza-slice. Gott! Gick och satte mig på bänken igen. Jag var fortfarande för trött för att orka stå upp.

Det blev lite kladdigt efter ett tag.

Det första Jan-Erik ville prata med mig efter loppet var när vi skulle sprang nästa långpass längs Sörmlandsleden. Vi hade ju en 50 km runda att avverka. Kan inte påstå att det kändes särskilt lockande...

På något sätt kom jag både på och av tåget, och hem till lägenheten. Det var faktiskt skönt att få gå och mjuka upp kroppen lite.

Efter lite kvällsmat försökte jag sova. Det var inte lätt. Kroppen värkte överallt. Det var först framemot gryningen som jag slumrade till. Nu är det främst framsida lår samt höfterna som är stela. Kroppen gav nog det den hade igår.


Lärdomar
Jag kan börja med att konstatera att jag inte nådde min målsättning med att gå i mål med en fräsch kropp. I vanliga fall brukar jag vara trögstartad, men bli bättre under andra halvan. Dock inte denna gången; det var jobbigt från början och blev aldrig bättre. Foten kändes hyfsad de första sex varven, men sedan gick det snabbt utför.

Men jag kom i mål. Jag höll mig i rörelse hela tiden och gav aldrig upp. Den enda smärta jag kände var i foten. Ingen gråtande rumpa. Benen kändes pigga och löpvilliga över tiden.

Yes, I did it!!!

Om jag tittar tillbaka på förberedelserna inför detta loppet kan jag lätt inse att de inte var optimala. Jag har tränat alldeles för lite. Jag har inga långpass längs grus- eller asfaltsvägar. Jag har inte tränat lågpulslöpning. Jag har inte fått ihop någon mängd eller regelbundenhet överhuvudtaget, så detta måste jag nu ta tag i inför kommande tävlingar.

En och en halv vecka med dålig sömn är inte heller att rekommendera. Jag tror att det påverkade mig mest. Jag kände mig tidigt dåsig och ofokuserad. Och nu SKA jag gå till en naprapat med min fot/vad!

Det finns en annan teori om varför det gick tungt också; jag hade glömt kjolen...


Tack
Tack för ett fantastiskt välarrangerat lopp. Trevlig bana, välfyllt matbord, engagerade funktionärer och publik. Jag kan verkligen inte skylla brister i min prestation på arrangemanget.

Tack till alla medtävlare, och särskilt till er som inte tvekade att säga några uppmuntrande ord när ni passerade mig.

Den tappra publiken

Vill jag springa här igen? Tja, i natt ville jag nog inte det. Men jag måste erkänna att jag är sugen på att tämja odjuret 100 miles en dag. Jag tror att jag har det inom mig. Kan jag bara få lite bättre träningsdisciplin, och en samarbetsvillig fot, så ska jag kunna klara det.

I'll be back... I kjol

Några länkar till ytterligare bilder:
Fotoalbum
Bild på mig 1
Bild på mig 2



Varvtidslista
TEC 2014 2014-04-12
50 miles kvinnor
Startnr Varvtid Namn Resultat
219 Olausson Annelie Skövde
 1:09:51  1:09:51
 1:14:36  2:24:27
 1:19:01  3:43:29
 1:28:29  5:11:58
 1:32:15  6:44:13
 1:36:21  8:20:34
 1:49:00 10:09:35
 1:44:15 11:53:50







23 kommentarer:

  1. Helt klar var det den glömda kjolens fel. ;)
    Nästa gång är det 100milrs och kjol som gäller. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp! Måste skaffa några snygga snabba kjolar :))

      Radera
    2. Och tack för all hjälp igår. Jag måste framstått som ganska förvirrad ibland. Ganska intressant att märka hur hjärnan kopplar bort alla funktioner som inte har med springa, äta och hitta snitslar att göra. Att använda fingrarna, ta på och av "reflexlampan", förstå skillnaden mellan kaffe och buljong osv framstår som fullständigt orelevant för hjärnan...

      Radera
    3. Haha denna jäkla kjol :)

      Radera
    4. Ja, det sitter i kjolen uppenbarligen :))

      Radera
    5. Är ju rätt van själv med situationen och tror att de bästa supporten får man av ultralöpare dom vet vad men går igenom. vet att vissa saker som är självklara och lätta kan bli hur svara som helst efter 5-10 mils löpning

      Radera
    6. Jag är tacksam att du påpekade att jag inte behövde ha med mig pannlampan in i omklädningsrummet, och slet av den från huvudet när jag inte riktigt förstod budskapet. Men jag blev lite tveksam när du undrade om jag verkligen behövde ta med mig reflexvästen. Behöll den på för säkerhets skull ;-)

      Radera
    7. Haha, nä du var nig inte världens smartaste just då ;)

      Radera
  2. Mycket bra jobbat, 50 miles är långt! Respekt!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :)) Med några timmars distans (och grymt stela ben) så känner jag mig faktiskt nöjd

      Radera
  3. Grym prestation!!! Stort grattis. *impad* :-)
    Hoppas foten skärper till sig.

    Kram M

    SvaraRadera
  4. "Att inte tävla mot någon...att vara fri".
    Jag skriver under på det, och gläds åt att se hur det gör dig stark!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det var faktiskt en frihet att bara gå in i sig själv och "njuta"

      Radera
  5. Grattis och tack för en inspirerande rapport! Strongt jobbar, och jätteintressant läsning för en som siktar på sitt första 50-km-lopp :)

    SvaraRadera
  6. Respekt, lycka och springglädje! Wow ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :)) Ska säga det till mina ben idag. Springglädje är det sista de känner... ;-)

      Radera
  7. Gratulerar! Blir pirrig med tanke på Tjejmarathon.

    SvaraRadera
    Svar
    1. På Tjejmaran ska vi bara njuta. Ser fram emot ett lopp från A till B, och inte varv på varv på varv...

      Radera
  8. Stort grattis! Och tack för en underbar berättelse. Du inspirerar!

    SvaraRadera